Jag har aldrig igentligen förstått grejen med kärlek.

Jag är en person som gillar att klara mig på egen hand, jag fixar inte att prioritera och deffinitivt inte anpassa mig.
Trots det har jag haft rätt mycket pojkvänner, emn seee så bra dom höll. haha! Jag blir tillsammans med killen, får panik när det börjar bli seriöst och när han säger "jag älskar dig" då gör jag slut, det är så jag funkar. Någon konstig mur mellan mig och kärleken hela tiden. Mitt ex ska du nu fytta till Tyskland med sin nuvarande flickvän och gifta sig?! dom har känt varandra i max 2 månader?? haha, fattar inte grejen. MEn han flyr sina problem hemma så där har vi det ... men ändå?! Folk som jag har pratat med säger att det där med att gifta sig är en ytterligare gest mot att man älskar varandra...
Jag håller inte med, jag förstår inte varför man ska skylta med att man är gift genom att ha en guldring på vänster hand, jag hade velat göra tvärt om, som Carrie i sex and the city, hänga ringen i ett halsband så ser det inte så.. ja, gammalmodigt och allvarligt ut. Nej jag är nog en tjej som inte går på allt det där bullshitet riktigt, jag tar inte kärlek på allvar överhuvudtaget , vet inte varför.. har aldrig fattat grejen lixom. Men igår fick J. mig att börjar tänka till, vi satt på vårt 24/7 kafée med vår latte och cigg och så kom vi just in på detta.. Fick ju inget svar om varför jag är sån annars kan hon mig bättre än jag kan migsjälv, som en öppen bok. Men inte ens hon kunde svara på det.

Jag älskar singellivet men kanske är det så att varje tjej behöver att bli räddad då & då?