Dilemma, dilemma är allt vi har känns det som.

vi bråkar hela tiden, konstant, om allt och alla, hur när och varför? är de vanligaste frågorna och jag får ofta höra:
- Emelie hur jävla svårt är det?

Jag har granskat mig väldigt mycket genom detta och allt jag kommer fram till är: Jag kan inte!

Jag kan inte få mig till att anpassa mig och kompomissa så mycket som han begär, han begär aldeles för mycket. Något som jag aldrig kommer uppnå. Egentligen begär han inget men för mig begär han hela mig. Jag hatar kärleken och är inte villig att någonsin försöka släppa in den, varför undrar ni då? vad är det du är rädd för, eller inte rädd för? Jag är inte rädd.. men jag är på min vakt och kan inte förmå mig själv till att tappa kontrollen, kontrollen är min hållhake min räddning, mitt spel - Den jag är.

Någon gång vill man nog i livet uppnå denna enorma förälskelse som alla pratar om är fantastisk, enligt mig är den bullshit och jag tror inte att det finns någon/några där ute som man vill leva resten av sitt liv med - DET är att förlora kontroll enligt mig.

Mannen i fråga som allt detta handlar om har köpt någonting till mig till jag fyller år som är mitt liv, min förälskelse, mina männ! Nämligen skor.

Ett par skor jag har kollat min så länge men har inte haft råd, dom har han gått och köpt. Då blir följdfrågan... han har köpt ett par av dina drömskor till dig, vad fan gnäller du för människa? Det jag gnäller för är att jag är inte skapt för förhållande, männ i sin helhet är skit bra men sen räcker det.

Jag känner att jag är så nära att skita i detta och det kommer jag göra med för detta håller inte!

Men skorna då?!