ibland grunnar jag alldels för mycket, tankarna förstör bilden av mig och den jag igentligen är.
mur efter mur åker upp för mina ögon och jag kan nästan se över den, bara nästan.

musiken väller ut i rummet och jag följer med den likt extas.
ramsteins - du hast väller ut ur högtalarna och jag tappar min koncentration på det jag skriver.
en låt som får en att vilja försvinna i dimman och bli knullad åt alla håll och sen ligga kvar och skratta åt det.
vet i fan om man är normal ändå alltså.
introt får mig att vilja skrika och skratta samtidigt.
jag är sur på mig själv, helt rasande... skärp dig nu! en röst viskar inom mig att jag misslyckades,
det känns.

it's a love/hate, oh yeah.