Gamla texter ~

Med fuktiga ögonlock som knappt går att öppna för verkligheten är för stark för att möta med det förvrängda och förstöra ansikte som en gång var det vackraste.
Att möta en verklighet och sanning som man inte är mogen för att ta emot kommer det som ett slag över ansiktet.
Dessa ständiga försök att övertala sig själv om aldrig riskera hälsan som jag gjorde. Och ändå ligger jag kvar där på marken, helt bortom verkligheten.

Varför har vi alla människor någon gång, andra mer eller mindre en flykt ifrån verkligheten?
För mig kan verkligheten vara myckt obehaglig att möta.
Många gånger springer jag ifrån den och gömmer mig.
Men på något sätt hinner den alltid ikapp mig. Den letar på ställen där ingen annan skulle ha hittat mig, den jag inte orkar med eller vågar stå framför.

Är det ett tecken på kärlek?

Nej det är nog snarare ett faktum, för att komma fram till det måste jag ha träffat på verkligheten ändå.

Den är tuff, svår, kämpig och fruktansvärt mycket starkare än mig.


Jag stänger mina fuktiga ögon igen, jag känner hur de blöta ögonfransarna möter varandra och en droppe faller, kall och helt ensam hamnar den på min hand...

varpå jag tänder en cigg i min fönsterkarm.