Sitter i mitt rum.
Snart ska allt packas ihop, minne för minne.
Att minnen och trygghet kan betyda så mycket och att man alltid kommer på det i slutet.
Jag har en smart sak som en mycket smart man sa en gång:
"När man är i slutet börjar man tänka på början"
Och hur man än gör så tänker alla människor så fast man inte riktigt vill, för det tar emot och blir jobbigt.

Förändring är ett ord jag både älskar och hatar.
Jag älskar det för att det är något jag oftast tycker om, jag vill vidare och se nytt och få ändring på min vardag. Finns inget som kan vara så spännande.
Men samtidigt kan det vara fruktansvärt smärtsamt och skrämmande med förändring, man vet inte hur det kommer vara eller sluta och det är okänd mark och plats.

Man har igentligen ingen aning.

Jag tittar ut genom mitt fönster, det som har tröstat mig med sina stadiga ramar så länge, ner på gården och ut över stan och över vattnet som går tvärs över till Danmark.
Jag hatar stan jag bor i och är trött på den, men gud jag vad jag tycker om den.

Jag vill igentligen öppna fönstret och tända en cigarett men det gör jag inte, jag är inte så respektlös.

Men det hade varit en bra stund, min stund.