Nu är jag här.
Vid dagen jag har väntat på och fruktat så länge.
Johanna och Erik finns i mina tankar konstant, när planet tar satts från Köpenhamn till Barcelona tittar jag ner på mitt land och får en tår i ögat.
Det känns bra.
Jag ler för mig själv och kollar på soluppgången 05.24 ovanför molnen.
Jag tittar ut genom mittfönster så länge kan jag se Danmark och Svergies horisont.

Världen ovanför molnen är magisk tycker jag.. liknande ett paradis.
Bomullstussar som man bara vill ut och hoppa på.

Jag blundar och tar mig tillbaka i en flygplansstol vid 12 års ålder. Då var destinationen Parga- Grekland tillsammans med min mamma.
Även då sa jag "Mamma, jag vill bara ut och studsa på molnen och vara där, det ser så mysigt ut"
Då svarade min mamma med "Visst vill man! Men det går ju tyvärre inte, du hade åkt rakt igenom dom"

Det gjorde mig lite besviken men tänkte att man tyvärr inte kan styra hur naturens gång.

Tyvärr kommer jag nog aldrig få hoppa omkring på de där molnen.