Jag vill inte skylla något på dig egentligen.
Men det råkar faktiskt vara så att du ligger bakom många av problemen.
Dagen innan min 20års dag så kom jag på det.
Varför jag håller på som jag gör ibland.
Äntligen satte jag punkten på det.

Hela tiden har jag flytt från mig själv och skyllt allt på mig och min personlighet.
När det egentligen var du som lämnade mig, brydde dig inte mer.
Vi är precis likadana pappa på den punkten.
Vi flyr när det blir jobbigt, för att det gör för ont att ta tag i.
Men du har flytt för länge.
I 20 år har du varit på flykt.

Jag vill aldrig bli som du.
Jag skulle aldrig lämna mitt barn för att "det gör för ont att bara träffa henne 2 gånger i månaden"
Eller för att du älskade kvinnan som var mamma till mig?
Jag har också gjort som du.
Lämnat många människor, fantastiska människor för att "det blev lite jobbigt".
En period kollade jag aldig bak. Gick vidare fast jag inte hann tänka.
Men när de hade vänt sig om så sneglade jag försiktigt tillbaka.
Jag har börjat lära mig.
Har du någonsin kollat tillbaka på mig?

När du får frågan:"Hur många barn har du då?" ute på krogen.
Svarar du 1 eller 2?

Vem kom först?
Och vem valde du att helt förkasta?
Och varför tyckte du att du kunde ta dig an henne men inte mig?

Vad gör egentligen ondast?

(Jag gör en paus från mitt skrivande och går ner och tar en cigarett..)

Det är nog tid att växa upp.
Även för dig Joakim.