Ofta känns det som att mitt liv går fullständigt upp och ner. Antingen är det jävlar i det perfekt eller så är det åt helvete, dödens väntrum. Vad hände med balansen i världen? Står och stampar på något som jag varken vet om det kommer hända eller har hänt? Kan tyvärr inte hjälpa det riktigt. Har börjat uppskatta hemma kvällarna mer framför en rad filmer än att synas på stan. Trivs med att stänga in mig själv en tid och bara få vara osminkad och tradig utan att någon kräver eller ser. Jag tappar intresset på att skratta periodvis och ibland skrattar jag som om jag precis hade tagit en fylld joint. Det finns liksom inget mitt-emellan. Jag skäms för att säga det. Men det känns som om jag blir äldre och äldre och dagarna blir färre och färre.
Säger en 21 åring? Vad håller på att hända med världen??
Står på en stadig grund nu. Balanserad på något sätt. Med pilotbrillor och ett snett leende spattserar jag på våra gator. En kväll var han plötsligt HAN igen. Han måste ha tagit en lina helt fel. This is the new shit? Min ring gjorde ett sår på hans. Hans blick var Hans igen. Förrvirrad och kontaterar en mognad? Eller en lina fel?
Hur fan ska man nu välja att se det?
Hade jag bara haft en vapen jag fick lov att använda..
When I'm nervous I have this thing yeah I talk too much Sometimes I just can't shut the hell up It's like I need to tell someone anyone who'll listen And that's where I seem to fuck up I forget about the consequences, for a minute there I lose my senses And in the heat of the moment my mouth's starts going the words start flowing
But I never meant to hurt you, I know it's time that I learnt to Treat the people I love like I wanna be loved This is a lesson learnt , I hate that I let you down and I feel so bad about it I guess karma comes back around cause now I'm the one that's hurting And I hate that I made you think that the trust we had is broken So don't tell me you can't forgive me Cause nobody's perfect
If I could turn back the hands of time I swear I never wanna cross that line I should of kept it between us but no I went and told the whole world how I feel and So I sit and I realise with these tears falling from my eyes I gotta change if I wanna keep you forever Promise that I'm gonna try
Han finns i mina tankar trots allt. Jag måste erkänna det. Denna hösten har gått för fort och julen närmar sig. Jag blickar tillbaka till mitt Barcelona. Leker barnen med sig själva och sitter jag fortfarande kvar på en bänk med en cigarett mellan fingrarna och funderar? Naomi kommer springandes emot mig med ett stort leende på läpparna. Hon hoppar upp i min famn och kramar mig hårt. Hon bryter lite på spanska och säger: "Emelie, jag tycker så mycket om dig.. kan du inte alltid hämta oss efter skolan?" Jag blir blank i ögonen men ler åt henne. Pussar henne på pannan och ger henne hela min kärlek. En kärlek jag aldrig har ångrat. Jag vet att jag ska åka därifrån senare. En kärlek mellan ett barn och en kvinna är det starkaste som finns tror jag. Emil kommer efter och vill att jag ska gunga honom. Vi gungar högt. Jag vill att han ska kunna se hela Barcelona. Jag vill ge honom allt. Han skrattar högt.
Sen kommer han. Vi tar varsit barn i handen och strosar hem igenom "Calle Princessa". Jag njuter.
Hur kunde jag lämna dom? Hur kunde hon göra så mot dom och mig?
I Barcelona kom jag på vad det är jag vill ha. Och jag nöjer mig inte längre. Vi hade kunnat ha det så. Varför släppte du inte taget?
Just nu står det still. För still. Men det är vad jag behöver. Så mycket vet jag. Varför kunde man inte varit kär i en kvinna? Allt hade vairt så mycket enklare. Tänker på honom, trots allt! Trötta mig. Vi hade kunnat ha det bra. Men öppnar vi några dörrar här? Inte det nej. Inte ens på glänt? Kan man ju fråga sig då. Absolut inte. Sexet var vackert och hårt. Jag vill bara ha mer.
Jag kanske låter honom tattuera min fitta? Bara för att.
Hans tattueringar dränker min kropp. Hans skrik när han spelar "Wicked Witch" gör mig hyfsat paralyserad. Trummorna är onda. Markus kör ett solo. Jonas slår sin gitarr i golvet av extas. Vi är lika sjuka. Lever i samma sjuka värld.
Jag vill inte skylla något på dig egentligen. Men det råkar faktiskt vara så att du ligger bakom många av problemen. Dagen innan min 20års dag så kom jag på det. Varför jag håller på som jag gör ibland. Äntligen satte jag punkten på det.
Hela tiden har jag flytt från mig själv och skyllt allt på mig och min personlighet. När det egentligen var du som lämnade mig, brydde dig inte mer. Vi är precis likadana pappa på den punkten. Vi flyr när det blir jobbigt, för att det gör för ont att ta tag i. Men du har flytt för länge. I 20 år har du varit på flykt.
Jag vill aldrig bli som du. Jag skulle aldrig lämna mitt barn för att "det gör för ont att bara träffa henne 2 gånger i månaden" Eller för att du älskade kvinnan som var mamma till mig? Jag har också gjort som du. Lämnat många människor, fantastiska människor för att "det blev lite jobbigt". En period kollade jag aldig bak. Gick vidare fast jag inte hann tänka. Men när de hade vänt sig om så sneglade jag försiktigt tillbaka. Jag har börjat lära mig. Har du någonsin kollat tillbaka på mig?
När du får frågan:"Hur många barn har du då?" ute på krogen. Svarar du 1 eller 2?
Vem kom först? Och vem valde du att helt förkasta? Och varför tyckte du att du kunde ta dig an henne men inte mig?
Vad gör egentligen ondast?
(Jag gör en paus från mitt skrivande och går ner och tar en cigarett..)
Det är så logiskt, alla fattar utom du? Eller jag? Vacklar fram och tillbaka i mig själv konstant. Röker förmodligen för mycket . Jag som hade kommit så långt. Ingen finner mig. När jag ska bli trygg? Jag sätter upp hinder för mig själv som jag nog inte riktigt förstår. Just nu finns det alldeles för mycket tid till att tänka. Det är nog bra. Vad är det jag vill skapa? Något lyckligt? Går utan smink. Då kanske jag kan hitta Emelie någonstans bakom alla lager.
En känsla väcks inom mig då jag tror att jag har förlorat mig? Det kommer alltid stunder i ens liv då och då när man inte känner igen sig själv tror jag. När man tycker att något okännt har trätt in i ens inre.
Jag vill stå på egna ben, men behöver alltid något med mig? Jag är stark men jag orkar inte bära för mycket.
Hur kan jag inbilla mig att allt annat ska väcka svaren inom mig? Vad kommer den idiotiska tanken ifrån? Var och när föddes den?
Att jag aldrig hittar rätt, det vet vi. Men hur, efter så många försök?
Sitter hemma i höstvädret som vi ändå måste erkänna att det är. Är lite besviken dock. inte för att det råkar vara höstväder ute för det älskar jag. Men det är Juli?
Vad ska man då ha att se fram emot?
Skit jobbigt. Blev nostalgisk och funderade på att baka. Saknar att leka runder. Flyga i vädret och sedan skratta tillsammans. Vi kan göra allt. Precis vad vi vill.
Jag har aldrig riktigt gillat pepp-talk. Men fick just ett av en kollega. Hon går in till mig och frågar lite snällt :"Emelie, vad gör du?" Det hade jag också gjort då hon ser en rygg och en höger arm som fanatsiskt och intensivt skriver på papper efter papper som läggs på hög. Med gråten i halsen och blanka ögon skriker jag till henne :" Skriver en blankett!!" Hon lägger en lugnande hand på min axel och frågar om hon får läsa. Hon läser och kollar på mig och frågar sen: "Vad handlar detta om?" Jag svarar med: Tydligen gör jag fel hela tiden så nu ska varenda jävla matros ombord fylla i denna och tala om för mig vad jag gör för fel!!!
Hon andas tungt och pepp-talket är igång. Jag har jobbat över 6 dagar och 2,5 timme. Fråga mig igen varför jag har städat som jag har gjort. Varför jag inte har tagit bokryggens sida. Hur jag har valt att lägga upp mitt arbete. En gång till.
När man är så mentalt utmattad och fysiskt överansträngd. Då gör man bäst i att inte rätta till.
Berömde en kollega idag. För att jag själv inte får något längre. Han har varit duktigt. Jätte duktig. Han förtjänar att få höra det. Han blev glad. Väldigt glad.
Färska hallon serveras på frukosten. Lyx? Vem visste och vem vet fortfarande? "Godmorgon" hörs överallt på fartyget. Folk börjar vakna av den där förbannade klockan. Alla ser lika frustrerade ut. De tänker nog precis som jag "När tar det slut?" (Vilket innebär "när får vi åka hem"?) Jag var uppe 05.02 för att plocka undan efter andras skit. Hade varit fint att väcka de groteska chaffisarna som låg och sov i soffan och skrikit :"WAAAAKE UP SUNSHINE... You have disches to take care of! De hade ju fått hjärtslag.. hahahaha!!! Har tänkt på det några gånger, men det blir att man aldrig gör det. Oroar mig för hemkomsten efter 14 dagars jobb ombord. Men det går bra. Jag tror jag gräver mina egna råtthål. Dags att få lite färg eller vad säger ni? En bag-in-box runt 13.00 tiden i parken. Klockan närmar sig 08.00 och jag måste hinna duscha, byta om, ta en kaffe och ett nikotintuggumi och ta hissen upp till vångingen över där restaurangen ligger där jag ska stå och niga för de vidriga chaffisarna som ska ha frukost efter gårdagens bravader ombord. Ha svårt att ha ett le mot de där.
Detta är en sån dag, där allt blir fel. Mina kollegor klagar fast jag jobbar röven av mig. Min chef förlänger mitt kontrakt? Hur? Varför? Ett vänligt leende i korridoren kan kanske ha varit min räddning? Eller min flexibilitet angående mitt schema? Var är mitt fantastiska fullblod som galopperar mig bort? Jag må vara ung men jag väntar. Tiden är inne för mig att ta det där steget. Trött på att säga snart. Vad hände med "nuet"? Klickar mig in på "luxuryhomes.com" och drömmer mig bort till mitt Italien. Må det komma snart. Vi vill och vi ska, tillsammans. Det var längesen jag frågade mig själv "Emelie är du lycklig?" Har tänkt på den frasen mycket. Lycklig? Hur väger man lycka? Genom drömmar, kärlek, en nära vänskap, en familj? Jag ser mig själv skriva mitt eget svar. Jag är lycklig, så lycklig.
Min vision ser annorlunda ut än den jag har framför mig. Varför är den då det? Jag vill lukta det, gå på det, andas det och le det. När är den tiden inne? När är jag så pass förebered att det besannas? Jag vill ha allt nu.. nu nu nu Man är sig lik. Tycker allt tar för lång tid. Var är det jag egentligen vill? Jag vet vad jag vill. När kan jag ta på det? En lång vit kjol som tar vinden med sig. Ett långt rött med och ett lika rött leende. Han väntar där. Jag springer mot honom..
Nu är jag här. Vid dagen jag har väntat på och fruktat så länge. Johanna och Erik finns i mina tankar konstant, när planet tar satts från Köpenhamn till Barcelona tittar jag ner på mitt land och får en tår i ögat. Det känns bra. Jag ler för mig själv och kollar på soluppgången 05.24 ovanför molnen. Jag tittar ut genom mittfönster så länge kan jag se Danmark och Svergies horisont.
Världen ovanför molnen är magisk tycker jag.. liknande ett paradis. Bomullstussar som man bara vill ut och hoppa på.
Jag blundar och tar mig tillbaka i en flygplansstol vid 12 års ålder. Då var destinationen Parga- Grekland tillsammans med min mamma. Även då sa jag "Mamma, jag vill bara ut och studsa på molnen och vara där, det ser så mysigt ut" Då svarade min mamma med "Visst vill man! Men det går ju tyvärre inte, du hade åkt rakt igenom dom"
Det gjorde mig lite besviken men tänkte att man tyvärr inte kan styra hur naturens gång.
Tyvärr kommer jag nog aldrig få hoppa omkring på de där molnen.
Ett utbrott senare och mitt hjärta är igång. En stol slängs hårt i väggen. En knytnäve brakar ner i ett bord.
Jag skriker ut min ilska och kan knappt kontrollera mig från att döda. Tankarna sprids i mitt huvud och orden kräks ut. Magvärken kommer - tårkanalen är laddad - mitt huvud blir tyngre att bära - jag börjar fundera på mina val.
Någon skriker på mig, älter, skriker, bryter ut..
Vill vara själv. Sova i några dygn. Stänger av min mobil. Sitter uppe sent.
Nu har jag bestämt mig. vi hade många bra och goda stunder, men nu räcker det! Har gått över till tjejsnusen "Mocca" istället för mina vanliga Marlboro Light.
Hur känns detta efter hur mycket jag har rökt kan man ju fråga då?
Jag svarar med: Rent. Köpenhamn imorgon med min styvpappa. Gå igenom allt. Skönt. Florens i september, ännu skönare. Komma bort från denna jävla stad. Inte ens på sommaren är den mysig längre?
Eller är det bara jag?
Modellandet har gått åt helvete. Ångesten smyger alltid på lite lätt? Är jag galen?
Nu är allt så längesen. Jag läser igenom mina inlägg och känner av känslan jag gjorde ner de skrevs. Jag tog mig tillbaka till Sverige och länge har jag frågat mig varför. Psykiskt nervsammanbrott på tre människor i mitt liv då, måste vara min förklaring.
Jag skakar hand med för många människor som senare försvinner ur mitt liv. Jag har gått över till starkare cigaretter. Hur fan ser jag ut? Snart måste nålen ner i min arm igen och printa ner allt. Med allt som egentligen ska printas ner hade jag varit ett stort jävla lexikon? Eller ordbok? Diktsamling?
jag skriker högt, ber alla att hålla käften. ingen lyssnar, så klart. cigaretterna har blivit min drog. för enkelt. mitt dimmer förblir dimmer. någon frågar mig om en översättning från spanska till engelska. jag svara med "best man". vart fan tar detta mig?
jag är så jävla dum i huvudet. koncentrerad och full. vad förväntar jag mig?
detta är för mycket. vill ställa mig i vardagsrummet och snurra runt med öppna armar. men det blir för mycket. två personer pratar högt och skrattar. jag sitter bredvid med drink efter drink och skriver,
En anonym sida där karaktären denna sidan handlar om heter Emelie. Hon är 21 år gammal och skriver ut exakt vad hon vill, hur hon vill.
Kanske kan ni känna igen er i hennes texter, kanske inte.
Skulle nog vilja säga så bra jag känner henne att hon skiter fullständigt i vilket.
Emelie jobbar som bartender och modell.
Kan ha rätt destruktiva sidor när saker och ting hakar upp sig och när människor i hennes närhet sviker.
Read it or don't.
Welcome!
