Scared of lonley
Kategori: Allmänt
J. är en mycket god vän till mig, min bästa vän.
Vi har varit med om mycket tillsammans - svårigheter samt helt galet roliga grejer.
Vi har varit med om skrattattackerna som aldrig slutar, festen som vi styrde upp, drinkarna som aldrig slutade komma in på baren i Italien, vidriga män, våra otroligt härliga coffeedates, våra sena nätter då vi legat och sett varandra djupt in i ögonen och då har man bara vetat - Jag älskar denna tjejen.
Många folk i världen får aldrig uppleva äkta kärlek, men det har jag fått och gör. Jag har fått veta hur det är att känna den värmen inom sig när personen är nära, Jag har fått veta hur det känns att dela exakt samma humor som en annan människa, Jag har fått se en människa växa framför mina ögon, Jag har fått se en människa byta klädstil och hårfärg och faktiskt personlighet. Allt detta på två år, bara två år.
Min vän har hamnat i en fälla i sitt eget liv, hon kommer inte därifrån. Hon skriker efter hjälp men alla håller för öronen. Hon har inte haft det lätt, det är ren fakta hon har väl om någon varit i djupaste botten och tagit sig ända upp... Men fallit för många gånger - Och det är inte hennes fel. Det är inte meningen att en 18 årig dotter ska ha ett ansvar för familjen, säga till sin omvärld vad som är rätt och fel. Hon verkar vara den enda som har koll på det, så mycket att hon nu går under. Hon fick just reda på hennes diagnos ...
Borderline.
Folk runt om i världen väntar på den där sanna kärleken, vissa har 6 stycken genom sitt liv, vissa har 2 och vissa har 1. Vissa har aldrig upplevt och hittat kärleken. Men jag vet vad min kärlek är.
Det är den där underbara flickan, inte bruden, inte kvinnan.. hon är fortfarande en liten flicka, eller hon skulle behöva börja om som liten flicka med helt andra förhållanden. Det underbara skrattet, hennes glödande ögon, ibland ler dom mot mig- fulla av liv, ibland är dom dränkta och läcker- helt förstörda.
Det gör alltid ont, det skär alltid i mig när dom där vackra ögonen är vettskrämda. ´
När jag kramar henne vågar hon ibland inte ta emot kramen, ibland kramar hon mina revben innåt. Ibland har hon kraften, ibland inte. Det är helt okej, jag älskar henne ändå.
Det har tagit mig två år att se igenom flickan framför mig, se in i hennes själ, hon blottade den för mig, jag såg men förstod inte. Nu äntligen börjar jag förstå.
Jag kan vara råd, jag kan vara stöd, jag kan vara en tröstande axel, jag kan vara den du vill, jag kan vara en bästa vän ... Men jag kan aldrig lösa detta, vilket aldrig kommer gå. Men om jag kunde skulle du redan vara en mycket lyckligare flicka.
Fast du inte känner det runt din kropp så står jag och kramar dig närmare mig varje sekund, jag värmer din kropp som har varit ute i kylan naken, jag klappar försiktigt på dina ärr, jag hämtar en hink om ångesten blir för stor, jag ligger bredvid dig när du sover om du behöver det, jag håller dig i handen när det är jobbigt att stå på egna ben, jag sminkar av dig och klär på dig pyjamas om du är trött och inte själv har ork.
Detta kan i andras ögon låta som min dotter eller en besatthet, - det handlar inte om det. Detta är en kärlek så stark att varken pojkvän, familj och barn går att mäta sig med. Kanske låter jag desperat och alldeles för gammalmodig. Men det är den jag är, inte för någon förutom dig.
Vi tar oss igenom detta, vi får skratta när dom goda tiderna kommer och vi får lov att gråta när dom dåliga dyker upp på en kant.
Jag Älskar Dig. 
