Första sommardagen i Helsingborg. Varmt som fan och ciggen smakar inte just därför. Har jag ångest från igår - man kan väll sammanfatta mig rätt enkelt och med två ord "Ångestens moder" Laleh - Invisible trånger ur högtalarana från min labtop.
Ångesten finns alltid där, i min kropp - utanför min kropp - i mitt huvud och hjärta.. ja ni fattar. Trött på min dagliga rutin * Kaffe och cigg men det har blivit som en sak jag måste ha varje morgon.
Som jag har skrivit i något av mina förra inlägg jag är en snart 19 årig tjej med många framtidsdrömmar och ansikten. jag har nog aldrig uppe ett Pokerface utan jag säger som det är i vilken situation jag är i.
Mina drömmar på nätterna börjar bli svåra att tyda nu. Ena dagen blir jag våldtagen och torterad och andra dagen är jag i Florens med man och barn och nästa pimplar jag vin och cigg på Manhattan? Kan det vara så att i min lilla kropp finns för mycket drömmar att det blir för mycket?
Jag vill att det händer något nytt varje dag och jag vill att min omgivning ska vara gå med i mina fasta och målinriktade fotsteg. Kan alla hänga med? Och i så fall vilka? Kan alla skratta åt mina galna idéer som igentligen är väldigt allvarliga och hänga med med en resväska och säga "fyfan vilken bra idé! Detta behövde vi i några månader" Utan att det blir frågor om "men Emelie vänta lite här nu, hur ska det gå ihop, med vem, hur, varför och när"?
Många har sagt till mig att min personlighet är helt underbar och fantastiskt och att de också kunde vara lika spontan och galen med fötterna på jorden samtidgt, men att de aldrig hade kunnat leva så.
Kan slutsatsen att jag är själv? haha ironiskt nog så står jag och kollar på mig själv och skarttar för det är så allvarligt jag tar saker.
Hänger alla med? Eller är ni lika spontana som jag?
svett stön skjut röd-sprängda-ögon, hjärtats rytm galopperar iväg utan en tanke. cigarettrök någon-kommer, rivmärken från min hals ner till jumsken. in-och-ut in-och-ut.. in igen, en sista gång. vi vattnas och allt blir mörkt några minuter. ett stryptag ett andetag och ett hårt tag i mina höfter trycker han sig in i mig. ett bälte fångar in min hals och huvud och drar mig bakåt. jag stegrar och sen..
sen är cigarettrök och våra andetag det ända som stillar våra kroppar.
Har ni också sådana dagar när man hellre skulle kunnat ta livet av sig än att leva i sin egen kropp? Jag har sådana dagar då och då.. det liksom kryper i ens kropp och man är så sur och arg så att man istället börjar gråta. Jag tror att alla kvinnliga rökare där ute förstår precis vad jag menar.
Det börjar klia under huden och den känslan av att dagen först började bra och blev ett rent helvete kommer smygande. Magen börjar agera av sin del av illamående och kräkningar av lunchen du åt tidigare som var så god och nyttig. Ditt inre skriker ut sin desperation efter nikotin och det är då.. du sjunker djupare och djupare ner i dig själv, när du inser att du inte kommer få det.
När skorna inte blir köpta, när ciggen inte blir inhandlade och när du hoppas att du iaf har ca 40 kr på kontot och kollar kontouppgiften som är 96,6 kr- då är det läge att sjunka.. nu får du gråta och må dåligt. För mig är det den perfekta dåliga dagen.
Detta är min dag idag.
Ibland är det helt okej att drunka i sin egen självömkan.
Jag har fått något konstigt för mig. Eller konstigt och konstigt..
En stund som jag väljer att kalla: Min alldeles egna stund varje morgon.
Men jag tar på mig sminkar mig, tar på mig nya plaggen som är inköpta från igår, tar på mig klackarna och går ut på balkongen med gamla modetidningar som jag har läst hundra gånger om som l´officiel, franska & spanska och amerikanska vouge och Elle från alla olika länder. Jag tar med mna nyinköpta Marlbro Lights och min stora kaffekopp från Starbucks från London, sätter mig på balkongen och bara njuter av min ensamhet med något jag älskar.
jag sitter här vid bordet i vardagsrummet själv. jobbar som jag aldrig har gjort förr. gör mallar och informerar människor. skickar iväg cv till x antal företag. nu är jag pågång. det är kanske nu jag gör mitt stora genombrott på något av detta. det är kanske nu det kommer. sitter uppe sent på nätterna och jobbar. trots att jag har ett jobb, skola, lögenhetspress och vuxenångest. kan det vara så att jag begraver mig i arbete för att försöka att skingra det hela? ha något att fokusera på?
Sitter här i min jävla skola, har nog suttit här med labtopen i tre timmar. Utan anledning. jo, en anledning.. jag väntar. Sitter och lyssnar på gamla klassikers som knocking on heavens door mfl och rör kroppen i någon sorts dans för mig själv.
Solen lyser nu, den lyser stark idag. Den bländar mig dör jag går med min cigg utan solbrillor. Hur fan ska jag kunna se i detta? Och blir förbannad när jag kommer på att solbrillorna ligger i väskan jag bytte mot en annan imorse.
Who would have thought That you could hurt me The way you've done it? So deliberate, so determined
And since you have been gone I bite my nails for days and hours And question my own questions on and on
So tell me now, tell me now Why you're so far away When I'm still so close
You don't even know the meaning of the words "I'm sorry" You said you would love me until you die And as far as I know you're still alive, baby You don't even know the meaning of the words "I'm sorry" I'm starting to believe it should be illegal to deceive a woman's heart
jag hittar klippet av en ren slump på youtube. jag tittar på det och förstår ingenting. jag söker information på google. det står mycket lite om det fast det är så stort. hon gråtet sig förstörd och man ser hur dåligt hon mår. hon har förlorat något, något mycket stort. en kärlek, en fru och en flickvän. början på en framtid som slutade kort. det var inte meningen.
hon gråter, hon sjunger och hon spelar. hon förklarar fast hon inte alls behöver. folk ska förstå och respektera sånt här. hon har så ont.
jag gråter nu, tårarna forsar ner för mina kinder. vi gråter tillsammans. vi kollar på varandra och vi båda förstår utan att vi vet.
Med fuktiga ögonlock som knappt går att öppna för verkligheten är för stark för att möta med det förvrängda och förstöra ansikte som en gång var det vackraste. Att möta en verklighet och sanning som man inte är mogen för att ta emot kommer det som ett slag över ansiktet. Dessa ständiga försök att övertala sig själv om aldrig riskera hälsan som jag gjorde. Och ändå ligger jag kvar där på marken, helt bortom verkligheten.
Varför har vi alla människor någon gång, andra mer eller mindre en flykt ifrån verkligheten? För mig kan verkligheten vara myckt obehaglig att möta. Många gånger springer jag ifrån den och gömmer mig. Men på något sätt hinner den alltid ikapp mig. Den letar på ställen där ingen annan skulle ha hittat mig, den jag inte orkar med eller vågar stå framför.
Är det ett tecken på kärlek?
Nej det är nog snarare ett faktum, för att komma fram till det måste jag ha träffat på verkligheten ändå.
Den är tuff, svår, kämpig och fruktansvärt mycket starkare än mig.
Jag stänger mina fuktiga ögon igen, jag känner hur de blöta ögonfransarna möter varandra och en droppe faller, kall och helt ensam hamnar den på min hand...
Är rädd för att bli läämnad ensam, är rädd för att inte bli älskad men inte i ett svagt läge, tvärt om. Jag är rädd för människor, är det konstigt att jag inte öppnar mig och har svårt att prata om känslor? Är det egentligen förvånande att jag gör slut med alla hela tiden och går in i nya förhållande? Är rädd för att stanna kvar för att bli sviken, jag måste svika först, jag måste ha makten ! Kontrollerar mina känslor och ignorerar dom och sen är allt lugnt. Trodde jag...
Jag går bara med mer bagage på min rygg och samlar på mig. Mår bra att såra män, mår bra när jag sårade och inte tvärt om. Går vidare som att inget hade hänt, utan att fälla en tår... förutom dom som ingen ser.
Jag ser det komma och gör slut på det så fort som möjligt.
Låter mig inte förloras, visar alla att jag inte blir berörd, ljuger jag? Emelie, Miss do eveything? Mitt nya smeknamn. Jag ahde kul en tid, blev aldrig kallad något, alla tyckte det var coolt att en tjej stog på egna starka ben och gjorde vad som föll henne in. Nu kom det, det är vad min stad ser. Alla blir besatta, blir för kära och jag blir bara elak. Kanske förtjänar jag det. Mansslukerska eller vad var det du sa?
Att älskas och att älska är starka ord, tar folk verkligen dom på allvar? Nej verkligen inte jag, jag tar dom inte på allvar till någon bevisar motsatsen.
Iskallt vatten gör mina armar kalla, blåa. Mitt hår följer med vattnet och tar det tillbaka igen i en våg. Det är snö ute. Vattnet sköljer upp på min på-vissa-ställen bara kropp. Min klänning är söndersliten, mina ben är blodiga. Några få tygbitar håller klänningen i dess figursydda form runt min midja. Jag har ont på många ställen på kroppen, jag blöder från tinningen. Jag är öm i hårbåtten och öm runt halsen. Kan inte ta mig upp, blir liggandes, där är ingen.. absolut ingen.
Sitter i mitt rum. Snart ska allt packas ihop, minne för minne. Att minnen och trygghet kan betyda så mycket och att man alltid kommer på det i slutet. Jag har en smart sak som en mycket smart man sa en gång: "När man är i slutet börjar man tänka på början" Och hur man än gör så tänker alla människor så fast man inte riktigt vill, för det tar emot och blir jobbigt.
Förändring är ett ord jag både älskar och hatar. Jag älskar det för att det är något jag oftast tycker om, jag vill vidare och se nytt och få ändring på min vardag. Finns inget som kan vara så spännande. Men samtidigt kan det vara fruktansvärt smärtsamt och skrämmande med förändring, man vet inte hur det kommer vara eller sluta och det är okänd mark och plats.
Man har igentligen ingen aning.
Jag tittar ut genom mitt fönster, det som har tröstat mig med sina stadiga ramar så länge, ner på gården och ut över stan och över vattnet som går tvärs över till Danmark. Jag hatar stan jag bor i och är trött på den, men gud jag vad jag tycker om den.
Jag vill igentligen öppna fönstret och tända en cigarett men det gör jag inte, jag är inte så respektlös.
You are in pain Take your life, take your life with cocain But I am who I am so I do what I can, when I can but I can't really do a damn thing
So fine this day all your problems has gone away but tomorrow, when you wake up all your problems are back to stay
Your life, a game turn it up, turn it up with cocain And everytime that you live is a time when you feel and the only time you heal
Tell me what it is and it would never be like this A problem that we have in common baby tell me what it is it probably doesn't meen a piss will rip my heart apart
Now it's to late, to late to live only heaven loves you now so love it back for once just once
Now it's to late, to late to live and my councius killing me so am I alive but Im not free
and for all of you that can relate to this to and for all of you that can relate to this to
White snow I know You're on a place where I just can't go But I hope you do remember your snow doesn't warm you in december
You are in pain Take your life, take your life with cocain But I am who I am so I do what I can, when I can but I can't really do a damn thing
Now it's to late, to late to live only heaven loves you now so love it back for once just once
Now it's to late, to late to live and my councius killing me so am I alive but Im not free
and for all of you that can relate to this to and for all of you that can relate to this to
När man har tappat det man brukade älska, har man fått ro eller har det gått åt helt fel håll? Kan ni känna en lust att skjuta någon, känna tryckaren gå av på en pistol och så "bam" så var det över. Att få känna en makt utan dess like. Plåga dom som har sårat en och ge igen genom att visa att man är farligare? Köra sitt race utan att någon kan göra något åt det.
Visa vilka vi igentligen är, ibland kanske det bästa sättet att visa det är just att skrämma. Jag har alltid varit fascinerad av starka, oslagbara kvinnor som visar vem dom är och som ingen någonsin skulle kunna få för sig att sätta sig på.
Kvinnor imponerar på mig på ett sätt som män aldrig någonsin kommer att göra, män har makt i det fysiska men vi kvinnor har makt i det psykiska.
Vi vet precis hur vi ska göra för att få dom dit vi vill.
En mjuk vind rör om mitt hår, en vänlig röst pratar. En mjuk hand klappar på mitt huvud och jag känner en ensam pust dra in i mitt öra. Någon pratar till mig men jag uppfattar inte orden. Jag har en cigarett tändas och känner cigarettrök vina förbi min näsa. Absolut ingen är där. En kyrkklocka spelar och julljusen tänds, julgranar pyntas och snön börjar falla. Ett tjockt täcke av vit snö täcker snart hela stan. En kör sjunger julsånger längre bort. En hand kryper sig in i min, varm, stor och vänlig. Jag ler och blir varm.
Börjar en ängslan krypa fram om att ens liv kan vara helt perfekt? Eller är man förtrollad i värld som ingen förstår sig på?
magen viker sig ut och in, ett svart hål äter upp min magsäck. tårarna är påväg, tårkanalen berörs fler än en gång. jag viker kroppen och sitter nu med benen i famnen och kramar hårt hårt. känner hur min panik blir större och går inte längre att kontrollera. ingen förstår, inget vet och ingen ser och det är helt okej. att ha ett "moment" kan innebära mänga olika saker för många olika människor. för mig är ett "moment" just detta, allt växer och ut ur mig kommer pust och stön och förtvivlan när tårarna strömmar ner för mina kinder och ner på min hals och lägger sig på tröjan.
har inga cigg och skulle kunna kedjeröka 4 paket, bara för att det är skönt.
ibland grunnar jag alldels för mycket, tankarna förstör bilden av mig och den jag igentligen är. mur efter mur åker upp för mina ögon och jag kan nästan se över den, bara nästan.
musiken väller ut i rummet och jag följer med den likt extas. ramsteins - du hast väller ut ur högtalarna och jag tappar min koncentration på det jag skriver. en låt som får en att vilja försvinna i dimman och bli knullad åt alla håll och sen ligga kvar och skratta åt det. vet i fan om man är normal ändå alltså. introt får mig att vilja skrika och skratta samtidigt. jag är sur på mig själv, helt rasande... skärp dig nu! en röst viskar inom mig att jag misslyckades, det känns.
Har jag blivit som dom? Har jag blivit den där som bryr sig, tänker på hur det äter upp mig inifrån? tankar sipprar ur mina ögon och tillslut ligger alla dom där, tittar upp på mig med dömande ögon ... men jag får ändå en klapp på axeln. Är det rätt eller fel? Jag frågar mig själv hur det hela började och ångest har självklart börjat visa sig. Tar cigg efter cigg och försöker lite på mitt omdömme, det sviker mig så nu låter jag ciggen bestämma.
Ibland frågar man sig själv vad man håller på med, jag frågar mig själv det men så länge jag mår skitbra så är det väll lugnt?
En anonym sida där karaktären denna sidan handlar om heter Emelie. Hon är 21 år gammal och skriver ut exakt vad hon vill, hur hon vill.
Kanske kan ni känna igen er i hennes texter, kanske inte.
Skulle nog vilja säga så bra jag känner henne att hon skiter fullständigt i vilket.
Emelie jobbar som bartender och modell.
Kan ha rätt destruktiva sidor när saker och ting hakar upp sig och när människor i hennes närhet sviker.
Read it or don't.
Welcome!
