Tårarna slutar inte strömma ner för mina kinder och ner mot hakan. Det har gått tre dygn och jag gråter non stop .. konstant. Vågar inte gå ner på stan för jag vet att jag någon gång precis vilken sekund som helst kommer få en attack och börja storgråta.
Födelsedagen är igång, alla runt mig och irrar runder med tårtor och mat Jag bidrar med pyjamas och en knut i håret, instängd på mitt rum.
Tanken som exploderar inom mig någon gång varenda minut är att han skulle ha varit här nu, med mig. Med min familj, skrattat med mig och hållit mig i handen.
Men istället slutar jag framför brasan hos mina föräldrar med ett gosedjur i handen innan jag somnar.
Jag känner hur all min ilska och sorg sätter sig i magen, jag gör den till en stor boll som vidgar sig genom att jag tänker på alla dessa minnen. Jag plågar mig själv lite extra genom att ta reda på, fråga och minnas. Hur kan den stoppa från att döda? Den lilla positiva gnistan som sitter som ett stearlinljus inne i det mörka och har till uppgift att lysa upp, visa vägen. Den gnistan som nästan alla människor har - självbevarlesedrift. Hur kan man fortfarande andas och gå runder? Leva med andra ord. Hur är helvete är det möjligt?
Det jag har inom mig är så svårt att sätta på ord och förklara. Det ända jag vet är att det borde inte vara möjligt att all denna smärta kan placeras och delas ut till en enda människa. Jag skulle behövt dela upp den till olika människor, jag tilldelas endast en liten del. Den bördan att bära som ensam i denna världen blir för stor. Nu måste jag istället gå och plågas av minnen, lukter, tankarna, stunderna.. men minnena är värst - fruktansvärda.
Man känner klumpen eller bollen torna upp sig och sväller i ens magsäck.. signalen går upp i halsgropen där det blir svårt att svälja. Sen går slutsignalen som innefattar tårkanalen och sen... sen är det kört.
Jag var tvungen att göra det största och mest viktiga val i hela mitt liv. Jag var tvungen att välja. Välja mellan två fantastiska sidor, två enromt stora delar av mig. Hur kan den tillåta mig att välja, tvinga mig att fatta ett beslut. Bara sådär
För en gångskull låter jag mina ögon vila under mina ögonlock. Då tornar en helt ny värld upp och min pulserande muskel som kallas hjärta får en chock och ryggar tillbaka i ett dimmer.
Skottland - Hästar- Höst - Graviditet - Rött långt hår - En liten flicka - Gård - Hö - Öppen spis - Levande ljus - Mognad - Stora koftor - Molly - Rida - Mat - Skratt - Drömmar - Jul - Vigselring -
Och sen fortsätter min lista framför mina ögon, allting susar förbi mina ögon och går snabbare och snabbare som en cirkel runt mig. Jag vill aldrig behöva säga "Jag gjorde ett misstag" Jag gjorde fel val" fast jag vet om att jag kommer sitta i mitt nya hemland Spanien i min lägenhet och tänka exakt den tanken varje kväll.
Jag hoppas att min man vill ha mig senare, för jag.. jag vill alltid ha honom, jag skulle kunna vänta på honom till mitt livs undergång.
-Gör det så ont Emelie?
- Detta är bortom ont, svarar jag tillbaka och slutsignalen inom sätts igång.
Har precis varit upp hos min kära mormor och målat naglarna med Chanel's underbara nagellack. fick en skit snygg Armani kavaj som hon inte ville ha längre så den snodde man åt sig.
(tänkte prova på något nytt genom att inte skriva om massa tankar och texter utan skria något helt normalt inlägg... för vissa?)
Sitter i mina soffa och glor på.. Disney Channel? Alltså Emelie, kom loss!
Tittar ut i hallen av min lägenhet där mina flyttkartonger står stapplade liksom mina vackra skolådor. Det är nämligen så att jag har fått jobb i Barcelona, Spanien att vara assistent till en svensk kläddesigner vid namn Lisa Wixell. Det tacka jag såklart JA till. Så lägenheten hyrs ut i andra hand och jag flyttar hem till mamma.
...
jesus.. hur ska det gå? trots att vi är som systrar så kan jag inte röka när jag vill och hon får deffinitivt inte se mig röka.. då ryker jag med andra ord!
Jag har alltid varit tjejen som har två nära tjejkompisar och många killkompisar. De två tjejkompisarna är närmare mig och kan mig som ingen annan. Men resten då?
ibland kan jag inte låta bli att slå en tanke till om det hade varit och ha en stor umgängeskrets. Och så fort jag har ställt frågan har jag svaret på det :
För att ingen annan skulle förstå mig.
Fast man är 19 år och snart inne på sitt 20:e så kan jag fortfarande sväva runder som en fjortonåring och inte ha en aning om vem jag är och om mina val jag gör är rätt.
i'm sittin' here with absolutly nothing on my mind. I know i failed, but.. life is like a rollercoaster.. My arms is screaming out load.. something's missing. Everytime i panic in this sitaution my cigaretts calm my inner voices. My wardrobe with all this glammer, there is nothing to put on. I walk to cute line down to the city , with no money ..
En anonym sida där karaktären denna sidan handlar om heter Emelie. Hon är 21 år gammal och skriver ut exakt vad hon vill, hur hon vill.
Kanske kan ni känna igen er i hennes texter, kanske inte.
Skulle nog vilja säga så bra jag känner henne att hon skiter fullständigt i vilket.
Emelie jobbar som bartender och modell.
Kan ha rätt destruktiva sidor när saker och ting hakar upp sig och när människor i hennes närhet sviker.
Read it or don't.
Welcome!
