Min vision ser annorlunda ut än den jag har framför mig. Varför är den då det? Jag vill lukta det, gå på det, andas det och le det. När är den tiden inne? När är jag så pass förebered att det besannas? Jag vill ha allt nu.. nu nu nu Man är sig lik. Tycker allt tar för lång tid. Var är det jag egentligen vill? Jag vet vad jag vill. När kan jag ta på det? En lång vit kjol som tar vinden med sig. Ett långt rött med och ett lika rött leende. Han väntar där. Jag springer mot honom..
Nu är jag här. Vid dagen jag har väntat på och fruktat så länge. Johanna och Erik finns i mina tankar konstant, när planet tar satts från Köpenhamn till Barcelona tittar jag ner på mitt land och får en tår i ögat. Det känns bra. Jag ler för mig själv och kollar på soluppgången 05.24 ovanför molnen. Jag tittar ut genom mittfönster så länge kan jag se Danmark och Svergies horisont.
Världen ovanför molnen är magisk tycker jag.. liknande ett paradis. Bomullstussar som man bara vill ut och hoppa på.
Jag blundar och tar mig tillbaka i en flygplansstol vid 12 års ålder. Då var destinationen Parga- Grekland tillsammans med min mamma. Även då sa jag "Mamma, jag vill bara ut och studsa på molnen och vara där, det ser så mysigt ut" Då svarade min mamma med "Visst vill man! Men det går ju tyvärre inte, du hade åkt rakt igenom dom"
Det gjorde mig lite besviken men tänkte att man tyvärr inte kan styra hur naturens gång.
Tyvärr kommer jag nog aldrig få hoppa omkring på de där molnen.
Ett utbrott senare och mitt hjärta är igång. En stol slängs hårt i väggen. En knytnäve brakar ner i ett bord.
Jag skriker ut min ilska och kan knappt kontrollera mig från att döda. Tankarna sprids i mitt huvud och orden kräks ut. Magvärken kommer - tårkanalen är laddad - mitt huvud blir tyngre att bära - jag börjar fundera på mina val.
Någon skriker på mig, älter, skriker, bryter ut..
Vill vara själv. Sova i några dygn. Stänger av min mobil. Sitter uppe sent.
Nu har jag bestämt mig. vi hade många bra och goda stunder, men nu räcker det! Har gått över till tjejsnusen "Mocca" istället för mina vanliga Marlboro Light.
Hur känns detta efter hur mycket jag har rökt kan man ju fråga då?
Jag svarar med: Rent. Köpenhamn imorgon med min styvpappa. Gå igenom allt. Skönt. Florens i september, ännu skönare. Komma bort från denna jävla stad. Inte ens på sommaren är den mysig längre?
Eller är det bara jag?
Modellandet har gått åt helvete. Ångesten smyger alltid på lite lätt? Är jag galen?
En anonym sida där karaktären denna sidan handlar om heter Emelie. Hon är 21 år gammal och skriver ut exakt vad hon vill, hur hon vill.
Kanske kan ni känna igen er i hennes texter, kanske inte.
Skulle nog vilja säga så bra jag känner henne att hon skiter fullständigt i vilket.
Emelie jobbar som bartender och modell.
Kan ha rätt destruktiva sidor när saker och ting hakar upp sig och när människor i hennes närhet sviker.
Read it or don't.
Welcome!
