Har börjat uppskatta tanken om att vi två lämnar tillsammans.
Drar härifrån och bildar något annat någon annanstans.
Vinet gör mig balanserad, men jag behöver inte det.
Jag drar in röken från min Marlboro fresh i lugnorna och gör ringar ut i hans kök.
Han ler åt mig, kan liksom inte sluta kolla på mig.
Han säger ofta att jag är vacker, för vacker för han egentligen.
Vi sitter ofta uppe på nätterna med te och cigaretter och pratar om våra liv.
Jag trivs, jag har sovit hemma 3 nätter på tre veckor.
Jag har aldrig sett något vackrare än han.
Skulle kunna skjuta min chef, men han lugnar mig.
Ingen har lyckats med det innan.
Jag lugnar honom när han får ångest.
Antingen så är detta livsfarligt eller fruktansvärt vackert och början på en ny epok.

För en gångs skull kan jag säga att jag är med en man som känns äkta.

Im a worrier, and i'll fight for you.